Den generella barnläkarundersökningen

Video: Den generella barnläkarundersökningen

Den generella barnläkarundersökningen

Alla nyfödda undersöks rutinmässigt av en barnläkare inom loppet av de första dagarna efter födseln.

Vanligtvis görs denna undersökning andra eller tredje levnadsdagen.

Vi ser här en fin fullburen flicka. Det första läkaren tittar på är hur barnet rör sig och hur det andas.

Den här lilla flickan andas utan ansträngning och är lugn och avslappnad.

Vi ser att detta barns hudfärg är ljusrosa. Vissa nyfödda har en gulaktig ton i huden på grund av gulsot. Det ser vi inte här.

Vi ser här hur barnet rör sig spontant. Rörelserna är symmetriska och bra, delvis frivilliga men barnet har också en hel del rörelser som vi ser hos fostret innan födseln.

När ett barn är så lugnt som detta börjar barnläkaren med den undersökning som kräver att barnet är lugnt - nämligen lyssningen på hjärtat.

Läkaren vill höra om barnet har blåsljud på hjärtat, vilket man ibland kan höra i samband med medfödda hjärtfel.

Ett blåsljud på hjärtat kan också vara normalt under de första dagarna.

Läkaren hör hos detta barn ett bra hjärtljud, regelbundet och utan blåsljud.

Därefter tar läkaren tillfället i akt att lyssna på lungorna, och han hör ett stort och bra andningsljud på båda sidorna och konstaterar att det inte finns fostervatten kvar i lungorna.

Vissa nyfödda kan ha lite fostervatten kvar i lungorna när de föds och vissa av dem kan ha svårt att andas till en början.

Den andra undersökningen som är frestande att göra när barnet är så lugnt som detta är ögonundersökningen.

Då är man beroende av att barnet slappnar av och själv öppnar ögonen.

Om barnet är oroligt och skriker sluter det ögonen. Här verkar det som om läkaren måste vänta med att undersöka ögonen.

När barnläkaren undersöker barn börjar de rutinmässigt högst upp. Läkaren studerar skallformen.

Vissa nyfödda har en något långsträckt skalle precis efter födseln på grund av påfrestningar på huvudet i samband med födseln. Detta tenderar att korrigera sig själv efter några dagar.

Barnläkaren känner på vad som kallas fontanellen. Fontanellen är en öppen area av huvudet som inte täcks av kraniet.

Detta beror på att nyföddas kranium består av benplattor som växer.

Mellan dessa benplattor finns ett utrymme som är täckt av en kraftfull hinna.

Detta kallas den främre fontanellen. Den kan vara av ganska varierande storlek.

Hos detta barn är den ganska stor. Hos andra kan den vara en knapp centimeter och den tenderar att stängas under de första 18 månaderna.

Läkaren känner här på fontanellen och han känner även på sömmarna mellan de olika skallbenen.

Dessutom känner läkaren på öronen.

Hos fullborna barn ska öronen återfå sin ursprungsposition efter man har brett ut dem.

Därefter studerar läkaren barnets ansikte och näsa. Ibland kan näsan ha blivit lite sned i samband med födelsen.

Här ser dock näsan rak och fin ut.

Barnläkaren undersöker barnets ögon och kontrollerar något som kallas den röda reflexen.

Detta görs för att konstatera att det inte finns några fördunklingar i ögat in mot näthinnan.

För att genomföra denna undersökning måste man först få barnet att slappna av.

För att lugna ner barnet kan man stoppa in ett tvättat finger i munnen för att få barnet att suga.

Barnet lugnar då ofta ner sig. Samtidigt kan läkaren då känna på den hårda gommen och kontrollera om det finns någon spalt i den.

Det är också något man tittar på när man som läkare tittar på barnets ansikte, att det inte finns någon synligt läppspalt.

Vidare tittar han ner i barnets hals för att kontrollera för skevheter.

Skevheter i halsen kan man ibland hitta efter en lite svårare födsel. Hjärta och lungor har läkaren redan undersökt.

Läkaren studerar nu magen och naveln. Naveln ser här mycket fin ut. Ibland kan man se tecken på infektion runt naveln.

Navelstumpen ska normalt torka och falla av inom en vecka. Läkaren kontrollerar magen för uppfyllningar eller förstorad lever, mjälte eller förstorade njurar. Därefter kontrollerar han att könsorgan och anus är som de ska.

Här konstaterar han att ryggraden ser hel och fin ut.

Sedan är det dags för en undersökning som är en viktig del av den undersökning en barnläkare gör, nämligen höftundersökningen.

Vissa barn kan födas med instabila höfter. Det kallas medfött höftfel. Läkaren kan testa höfterna genom att böja dem samtidigt som han böjer knäna.

På så sätt kan läkaren konstatera om höftkulan är på plats och är stabil i höftleden.

Vid barnläkarens undersökning kontrollerar man också muskelspänningar eller muskeltonus.

Verkar barnet vara vitalt och starkt i muskulaturen eller verkar det vara slappt? Det får man en bild av genom att lyfta upp barnet från ryggläge.

Det kallas traktion. Huvudet ska komma i nivå med kroppen, eller eventuellt hänga efter lite.

Läkaren tittar också på barnets böjningsmönster. Barnet böjer höfter och knän samt armbågarna. Detta är normalt hos nyfödda

Här demonstrerar läkaren en av de primitiva reflexerna, nämligen sugreflexen.

En annan primitiv reflex är vad som kallas sökreflexen, dvs. att barnet vänder huvudet för att få tag på det den ska suga på.

När läkaren flyttar fingret lite på sidan här så kommer barnet att vrida på huvudet och greppa tag.

Sedan har vi det som kallas Mororeflexen eller omklamringsreflexen eller fallreflexen.

Barnet slår plötsligt ut med armarna när läkaren inte längre håller det under huvudet eller överkroppen.

Gripreflexen är stark i både armar och ben. Barnet griper tag.

Denna reflex finns också i benen. När du sätter ett fullburet barn upp ska det kunna hålla huvudet och lyfta upp det igen.

När du håller upp det så ska det lyfta upp huvudet, som vi ser här.